VÅR GEMENSAMMA FANTASI

Märkligt... att jag vid något tillfälle har registrerat en blogg. Tydligen hade jag ambitioner att skriva regelbundet. Kanske tänkte jag något dagboksliknande, jag skrev på det viset på Myspace minns jag. Idag hittade jag den här sidan av en händelse. Min första impuls var att radera den. Så typiskt, att registrera sig och sen inte skriva ett ord. Blogg är ett nästan lika konstigt ord som grogg. Antagligen förstod jag inte ens hur sidan fungerade. Sen tänkte jag att jag kan använda sidan för att samla nya och gamla texter. Brev, dikter och impulser. Kanske ett och annat vredesutbrott. 

VÅR GEMENSAMMA FANTASI OM ÅLDRANDE

Jag är författare och skriver just nu en komedi om en sällsam sorgeprocess. Filmen handlar om 65-åriga Milda som blir tokförälskad när hennes 20 år äldre make dör och hon träffar en 50-årig vital veterinär. Passionen kommer som en chock, hon vet inte längre vem hon är.

Anledningen till att jag ursprungligen ville berätta denna historia berodde på att vi befinner oss mitt i en revolution i åldrandets historia.

När min gamlefarmor fyllde 50 satt hon, en grå liten skata, omgiven av blommor med käpp. När en av mina närmaste vänner nyligen skulle fylla 70 befann hon sig på Nya Zeeland. Jane Fonda blev just arresterad, 82 år ung, när hon klimatstrejkade. Nancy Pelosky, 78 år, ger hårt motstånd till Trump, världens mäktigaste pajas, som också är 70 plus. Jag skulle kunna rabbla hur många exempel som helst. Inte bara berömda. Inte bara från den offentliga scenen. 

Du känner dem.

 Samtidigt som jag forskar kring detta tittar jag på Svts Agenda där Yngve Gustafson, som är professor i geriatrik vid Umeå universitet, är oroad över vilken vård äldre ges på äldreboenden under corona-pandemin. I vissa fall sätts det in palliativ vård, alltså vård anpassad för att lindra symtom och smärta i livets slutskede, utan att anhöriga är underrättade eller att läkaren ens träffat patienten.

– Ibland vill man råda anhöriga att polisanmäla, det är extrem vanvård, säger Yngve Gustafson i programmet.

Äldreansvariga inom Socialstyrelsen menar att dödsantalen inte är så många fler bland äldre än under en vanlig influensasäsong.

Jag måste stanna upp. Vad betyder den informationen? Siffrorna Svt presenterar talar sitt tydliga språk. Fler dör i Sverige än i våra grannländer. Det stora flertalet på våra äldreboenden. Jag undrar om det har med pandemins olika strategier att göra eller om vi har en annan syn på äldre överhuvudtaget?

HALLÅ?!

Är det så att det ges palliativ vård till i övrigt friska äldre som råkar drabbas av en infektion, så måste väl hela äldrevården synas? Vad kan vara viktigare? Rädda flygbolag från konkurs?

När jag var ung arbetade jag på ett sjukhem. Mina minnen därifrån är mycket tydliga fast jag bara var 24 år. Då. Jag minns sjömannen som ville känna på min mage där Jack låg och sprattlade innan han dog. Jag minns kvinnan som broderade nattlinnet hon ville somna in i. Jag minns de vi tvingade äta, de som måste sitta upp, de som skulle rullas hit eller dit.

Och jag minns de som väntade.

De som väntade på att någon skulle hälsa på. På att vi skulle ta en promenad. På mosad mat. På ett samtal. Jag minns de som önskade vända sig inåt, gå i barndom, orera om förr, upprepa sig eller tystna. Andra ville dela sina minnen. Vara klara. Glada.

 Men allra tydligast minns jag en kvinna som vi unga vårdvikarier var rädda för. Hon skrek och ville inte bli tvättad. Hon hade varit gift med en präst och skrek efter en polis med en jättestor batong. Hon var obscen, ilsken. Hatisk. Jag hade ont i magen när jag fick hennes rum. Så dök en brorson upp och beordrade att hon skulle sluta drogas ned. Efter ett dygn var hon kontaktbar, lugn. En tydlig personlighet med humor. Gränsen mellan liv och död tedde sig för mitt unga jag som en skärseld av morfin. Min första pjäs, Saliga äro, handlade om henne. Inez. Ett försök till upprättelse kanske.

 James Hillman, som alla borde läsa fast han nu är död, menade att vår kultur, på ett psykologiskt plan, helt ignorerar ämnet och fenomenet åldrade. Vi för inget medvetet samtal kring hur äldre kan bidra till vår gemenskap och vårt samhälle och därför förlorar vi kunskap och erfarenhet. Vi är inte intresserade av det åldrande medvetandets process.

Jag tror han har rätt och jag undrar vad det beror på. Är det för att människovärdet här hos oss i väst är så kopplat till produktion? Att göra nytta på ett marknadsekonomiskt plan?

Eller är det kanske också det irrationella som skrämmer oss? När associationerna blir för fria, när berättelserna cirklar runt teman istället för att leda framåt?

Ålderdomens slutsatser kräver kanske fördjupning istället för plottdriven handling. Missar vi poänger för att vi söker efter slutkläm, ser vi inte väven eftersom vi letar efter den enda röda tråden?

 I arbetet med föreställningen Den hemliga Ingrediensen samlade jag och min medförfattare Karin Blixt in 300 drömmar från människor mellan fyra och 80 år. I sömnen delar vi symboler. Det gick inte att gissa vem som drömt vad.

 När jag var ung trodde jag på personlig utveckling. Det gör jag inte längre. Ju äldre jag själv blir ju mer medveten blir jag om att vi delar enormt mycket erfarenheter. Vi är unika men samtidigt samma.

 De unga jag möter, vars historier jag ibland handleder, berättar om sitt sköra jag, sin rädsla, sina försök att definiera jaget. Det är svårt att njuta av livet när man är ung. Man vill bli till I andras ögon. Man vill kanske föröka sig, manifestera sig. Man vill erövra eller inte erövra. Man beskriver sig själv för andra. Man projicerar ideal.

Sen blir man medelålders och då tänker många på den övergripande meningen. Hur kan man göra nytta för andra? Finns Gud som kraft i den här världen? Vad binder oss samman?

Vi känner igen oss i vår egen generation. När man blir äldre förstärks förhoppningsvis kopplingen till nuet och världsalltet. Hillman skrev att man måste få bli en tok, gå i barndom, få upprepa sig för att bli klok.

Man bär det unga jaget inom sig genom tiden och livet och man bär även alla sina åldrar.

Först när man släpat många åldrar kan man dra slutsatser.

Dessa slutsatser är varje kulturs kollektiva visdom.

Låt oss vara rädd om den.

Den är våra rötter, den innersta floden, den essens vår livskraft består av.